Igår tillbringade jag hela dagen tillsammans med en hord med småbarn. Jag och Linda var med avstånd de äldsta, bortsett från medföljande föräldrar och lärare. Vi bestämde oss nämligen för att åka till MIM, ett interaktivt museum som förverkligar och åskådliggör vad du lär dig på fysiklektionerna. Det var jätteroligt! Vi kollade bland annat på 3D bio, testade balansen, cyklade och kunde se hur vårt skelett rörde sig, tittade i olika speglar och glas, fick se exempel på olika fysiska lagar och lurade vår syn med olika bilder och mönster. Betydligt roligare och intressantare än att gå på historiska museet, även för vuxna, som även förstår mer den vetenskapliga bakgrunden till experimenten. Man borde göra fler sådana museer, mycket intressantare och man förstår bättre än att läsa ett A4-papper bredvid varje objekt.

Oooh! Nu börjar jag bli väldigt fixerad vid tiden. Den bara rinner iväg och jag känner mig som en gamling som gnäller om hur åren går fortare och fortare och till slut bara springer iväg. Nu är det bara tre otroligt korta veckor kvar av ett (nästan) helt långt år. Det känns lite blandat, för jag vill verkligen komma hem; träffa familj och vänner, börja och avsluta skolan på riktigt och återvända till Sverige. Jag trivs jättebra här och har verkligen hittat människor som jag har kära och som har mig kär (tror jag iallafall), men jag trivs trots allt bäst i Sverige, eller Europa, eller det som jag minns som Sverige. Det kan ju vara en oväntad vändning, att jag kommer tillbaka och inser att det Sverige som jag tänker på inte finns. Kanske till och med att det är Chile som är det land där jag vill tillbringa mitt liv, eller närmaste åren åtminstone. Jag skulle vilja ta med alla de som betyder så himla mycket för mig, fylla ett flygplan och ta med dem hem till Sverige. Under det här året har jag kommit nära människor på ett sätt som är helt otroligt med tanke på den ändå så korta tiden som jag har bott här.

Förra veckan var jag återigen i Olmué. Denna gång var det ett avslutnings- och återanpassningsläger inför hemresan. Det var jättetrevligt att utbyta erfarenheter med de andra utbytesstudenterna, varav jag inte hade sett många på nästan ett år och jämföra sina erfarenheter. Först var jag väl, är fortfarande, lite skeptisk till om aktiviteterna gjorde min återanpassning till "verkligheten" så hemskt mycket enklare, men jag blev iallafall tvingad att tänka efter och reflektera över mitt år. Jag tror att när jag kommer hem det är först då som jag kan dra några definitiva slutsatser på hur jag har förändrats och utvecklats under mitt utbyte. För då kommer jag tillbaka till samma, ett liknande, liv som jag hade innan, innan jag "transformerades" och blev utbyting, men jag kommer aldrig veta vad som beror på utbytet och vad som hade förändrats ändå, eller vem jag skulle varit om jag inte hade åkt till Chile.

Något nådde förmodligen Sverige förra året om studentprotesterna förra året (om inte annat via min blogg). Detta året har skolorna slutat strejka och många blev hårt drabbade till följd av protesterna, till exempel min värdsyster blev i princip utan sommarlov för att ta igen det de hade missat. Det jobbiga var kanske inte främst det förlorade lovet, utan alla merkostnader det innebar för exempelvis föräldrarna eller i form av lån i onödan, för att betala en undervisning som de inte fick ta del av, eller studentboende i semestertider. Studenterna anordnar fortfarande protesttåg då och då, men luften har gått ur dem lite.

Igår hade vi en magisk upplevelse. Jag satt trollbunden under hela tiden. Min värdsyster, bästa vän, Anita spelar fiol. Hon vill fortsätta studera det på universitetet och spelar även i en orkester i ett litet samhälle i närheten. De gav en konsert igår och där deltog även operasångaren Tito Beltran. Låter det bekant? Sångaren som blev våldtäktsanklagad i Sverige.

När hösten skrider framåt börjar julstämning infinna sig hos mig. Jag hoppade ju över förra. Det känns ganska märkligt att se bilder från Sverige där de springer runt i klänning och shorts. Första advent, mörkret, ljus och mys. Jag lider av lite lätt julgrötsabstinens. Det är säkert mer än ett år sedan jag åt gräddig, doftande risgrynsgröt sist.

 

Det börjar gå utför för mig, igår åkte jag en sväng till Santiago istället för att delta i skolans jubileumsaktiviteter, det vill säga frysande sitta i skolan och gör ingenting, inspärrad tills vi slutar för dagen.

Lidandet var kort idag, skämt åsido så slutade vi skolan tidigt på grund av att vi hade universitetsmässa. Alla fyrorna åkte i samlad tropp till en annan skola, som för övrigt är kända för sitt fisförnäma beteende. De bemödade sig inte ens om att hälsa när vi kom.

Dagen efter den internationella middagen skulle vi ha maskerad. Jag är alltid lite halvnervös inför sådana evenemang därför att alla brukar vara så himla kreativa med sina utstyrslar och komma på idéer som är geniala och som man kommer att tänka på först när man ser dem.

Nu blev det återigen väldigt tyst här, jag åkte till Santiago förra veckan och träffade en massa trevliga människor från YFU. Vi hade en "una comida internacional" där alla som har något med YFU att göra tog med sig en typsik maträtt från sitt land.

Rancagua är en välbeställd stad på grund av gruvan som finns och priserna är därför något högre i genomsnitt jämfört med resten av Chile, men det innebär inte att det återspeglas i stadens utbud. Även om den är stor, med runt 250 000 invånare (egentligen bor jag inte i Rancagua, utan i Machalí som är en mindre stad som vuxit ihop med Rancagua) så påstår elaka tungor att många tjänar mycket men har lite utbildning, det är enkelt att få ett välbetalt jobb inom gruvindustrin, och det gör sig bemärkt vad det gäller intressen och efterfrågan. Det tillkommer även att Santiago, en mångmiljonstad som ligger precis runt knuten, är en timmas bilresa bort.

Medan jag sitter och gör ingenting lyssnar jag på (kolla på klippen, det är bra musik).

Det kliar i mina fingrar. Jag har så himla många idéer som jag vill realisera. Oftast stannar de vid drömmar, ibland blir de inte lika fantastiska i verkligheten som jag hade föreställt mig dem eller blir de helt annorlunda och helt underbara. Just nu blev jag precis färdig med en basker som jag virkade på några dagar av ett garnnystan som jag köpte löjligt billigt. Den har en liten boll i mitten och är röd, fint och jag kan använda den i skolan.

Jag börjar närma mig ett år här! (okej, det fattas några månader men iallafall) Det är helt otroligt, tiden verkligen rusar iväg, nu låter jag som en gamling, men när man tittar tillbaka känns det verkligen så. Desto större anledning att njuta av varje ögonblick, särskilt eftersom jag råkar ha benägenheten att längta till efteråt, när det är slut, för att kunna njuta av det trevliga minnet, istället för att leva nu.

Inledde mitt påsklov med skolk. Egentligen hade vi skola idag, men jag och Anita tog sovmorgon istället eftersom de flesta inte ens går till skolan. De få som är där sitter och gör mindre än vanligt, man läser något religiöst om påsken och får en bit bröd och en vindruva (istället för vin). Det kändes därför inte som en jätteförlust att sova ut idag. Sedan åkte vi en sväng för att handla det som fattades för att göra världens godaste empanadas (det har fortfarande inte blivit en matblogg).

Äntligen! Jag har lyckats göra en riktig svensk kladdig! kladdkaka. Efter min succé med pizza verkar det som att det kommer bli ett antal kladdkakor framöver. Jag har försökt det innan, men jag vet inte om det beror på ingredienserna, gasugn men det blev ingen kladdkaka.

Om du blir sugen på att göra den själv så hittar du receptet här. Det är en ganska liten sats, så gör en dubbel direkt, det går åt...  Leila Lindholms kladdkaka

Atchii! Jag har legat, eller haltat runt hemma lite halvsjuk hela helgen. Vanligtvis brukar jag inte bli sjuk så ofta, men nu i hösttider promenerar varenda en runt och hostar, harklar och snyter sig. Så det var väl bara en tidsfråga tills något okänt virus skulle hitta mig. Men nu ligger jag nedbäddad, ompysslad och har svalt tabletter för alla tänkbara symtomer, så nu hoppas jag att jag blir pigg och kry tills imorgon, för det är så tråkigt att ligga i sängen.

För några dagar sedan upplevde jag min tredje jordbävning (som jag har märkt av, det har varit betydligt fler) och den tredje var verkligen kännbar. Innan har det varit lätta skakningar, men den här var lite mer.

Jag satt i vardagsrummet framför datorn och märkte plötsligt att något rörde på sig och såg mig lite undrande om, då började hela huset, marken, röra på sig och det skallrade och skramlade. Då började det gå upp för mig att det var en jordbävning. Sedan kom min värdmamma rusade och skrek att vi var tvungna att skynda oss ut ur huset. När man gick så rörde sig marken och ute såg man hur husen och träden skakade.