Caballeros
Det börjar gå utför för mig, igår åkte jag en sväng till Santiago istället för att delta i skolans jubileumsaktiviteter, det vill säga frysande sitta i skolan och gör ingenting, inspärrad tills vi slutar för dagen.
Jag tillbringade dagen betydligt trevligare med några kompisar och vi flummade runt i centrum. På en grönsaksmarknad hittade jag kastanjer, som vi ska rosta. Smaskens!
När jag framemot kvällningen begav mig hemåt i bussen, var det redan mörkt vid sjuslaget och jag skyndade mig för att komma hem. Lokalbussen som går mot Machalí var smockfull när den slutligen närmade sig busscentralen och trött insåg jag att jag var tvungen att vänta på nästa buss. Människorna stod hopträngda på nedersta trappsteget och bussen åkte med dörrarna öppna. MEN bussen stannade ändå vid hållplatsen och plötsligt fanns det ett litet utrymme längst ned. Kavaljeren bredvid mig insisterade på att jag skulle kliva på och jag gjorde så. Sedan stiger han och ytterligare en man på och så bär det av. Människorna i bussen är helt hopklämda, så man kan varken röra sig eller ramla. De äldre damerna erbjuds sittplats (och därefter jag) och man hjälps åt att langa biljetter och hålla fast den stackaren som står på nedersta trappsteget i den vidöppna dörren.
Den här hjälpsamma stämningen har jag varken upplevt i Santiago eller i Sverige. Människor är mycket mer beredvilliga att ställa upp och hjälpa till, dela med av sin tid eller skänka något för att hjälpa dem som är lite sämre ställda.
Translation -
It's going downwards for me, I went to Santiago, instead of going to school and participate in the anniversaryactivities, which means freezing sitting in the school, doing nothing and being locked in until we are finished for the day. I spent the day quite more agreeable with some friends fuzzing around in the citycentre. I bought chestnuts, to rost in the oven. Yummie!
When I towards evening returned in the bus to Rancagua was it already beckdark at seven o'clock. I got down at the station and when I saw the localbus approaching I realized tired that I had to wait for the next one, because this one was totally crammed. The passengers were standing at the lowest step with the door open. Nevertheless the bus came to halt and all of a sudden a tiny, tiny space was created in the opening. A gentleman insisted that I should get up into the bus and then he and another man as well found place. Everyone coporated to help eachother and everyone could go with the bus, even if they had to hold the man who stood on the lowest step, to not fall out through the open door.
Jag tillbringade dagen betydligt trevligare med några kompisar och vi flummade runt i centrum. På en grönsaksmarknad hittade jag kastanjer, som vi ska rosta. Smaskens!
När jag framemot kvällningen begav mig hemåt i bussen, var det redan mörkt vid sjuslaget och jag skyndade mig för att komma hem. Lokalbussen som går mot Machalí var smockfull när den slutligen närmade sig busscentralen och trött insåg jag att jag var tvungen att vänta på nästa buss. Människorna stod hopträngda på nedersta trappsteget och bussen åkte med dörrarna öppna. MEN bussen stannade ändå vid hållplatsen och plötsligt fanns det ett litet utrymme längst ned. Kavaljeren bredvid mig insisterade på att jag skulle kliva på och jag gjorde så. Sedan stiger han och ytterligare en man på och så bär det av. Människorna i bussen är helt hopklämda, så man kan varken röra sig eller ramla. De äldre damerna erbjuds sittplats (och därefter jag) och man hjälps åt att langa biljetter och hålla fast den stackaren som står på nedersta trappsteget i den vidöppna dörren.
Den här hjälpsamma stämningen har jag varken upplevt i Santiago eller i Sverige. Människor är mycket mer beredvilliga att ställa upp och hjälpa till, dela med av sin tid eller skänka något för att hjälpa dem som är lite sämre ställda.
Translation -
It's going downwards for me, I went to Santiago, instead of going to school and participate in the anniversaryactivities, which means freezing sitting in the school, doing nothing and being locked in until we are finished for the day. I spent the day quite more agreeable with some friends fuzzing around in the citycentre. I bought chestnuts, to rost in the oven. Yummie!
When I towards evening returned in the bus to Rancagua was it already beckdark at seven o'clock. I got down at the station and when I saw the localbus approaching I realized tired that I had to wait for the next one, because this one was totally crammed. The passengers were standing at the lowest step with the door open. Nevertheless the bus came to halt and all of a sudden a tiny, tiny space was created in the opening. A gentleman insisted that I should get up into the bus and then he and another man as well found place. Everyone coporated to help eachother and everyone could go with the bus, even if they had to hold the man who stood on the lowest step, to not fall out through the open door.
