Oooh! Nu börjar jag bli väldigt fixerad vid tiden. Den bara rinner iväg och jag känner mig som en gamling som gnäller om hur åren går fortare och fortare och till slut bara springer iväg. Nu är det bara tre otroligt korta veckor kvar av ett (nästan) helt långt år. Det känns lite blandat, för jag vill verkligen komma hem; träffa familj och vänner, börja och avsluta skolan på riktigt och återvända till Sverige. Jag trivs jättebra här och har verkligen hittat människor som jag har kära och som har mig kär (tror jag iallafall), men jag trivs trots allt bäst i Sverige, eller Europa, eller det som jag minns som Sverige. Det kan ju vara en oväntad vändning, att jag kommer tillbaka och inser att det Sverige som jag tänker på inte finns. Kanske till och med att det är Chile som är det land där jag vill tillbringa mitt liv, eller närmaste åren åtminstone. Jag skulle vilja ta med alla de som betyder så himla mycket för mig, fylla ett flygplan och ta med dem hem till Sverige. Under det här året har jag kommit nära människor på ett sätt som är helt otroligt med tanke på den ändå så korta tiden som jag har bott här.