2011-07-31 | 02:34:33 | vardagsliv | 0 Kommentarer

Idag var vi och hämtade min kjol hos en skräddare (kvinnlig, för det heter väl inte skrädderska). Min skoluniform är väldigt fin tycker jag, den traditionella typen med kjol, strumpor och kavaj, som används två gånger om året, men kjolen är randig vilket lättar upp hela intrycket. Det finns vissa anskrämliga exemplar på skoluniformer i exempelvis gult och brunt osv, så jag är nöjd med min. Jag vet inte om ansatsen att minska klasskillnader och liknande med en skoluniform fungerar, för jag tror att sådant inte bara sker genom vilka kläder man bär, men jag får återkomma kring det. Skoluniformen skräddarsys, eller kjol och kavaj iallfall och jag är helt chockad över hur billigt det var. För min kjol betalad jag cirka 230 kronor, och den var helt handsydd.

Apropå kläder är det en mycket mer avslappnad stämning kring det här, man bryr sig visserligen om hur man ser ut och att man är fräsch, men det är inte alls samma hysteri. Det är ganska skönt tycker jag.
Stadscentrumet i Rancagua var inte alls vad jag är van vid med stora, öppna boulevarder med flaschiga affärer, som har enorma, glänsande skyltfönster, inte. Här var det små, vindlande gator med små butiker, stånd som sålde diverse småsaker. Visst finns det affärer modell H&M men det finns en variation på butikerna. Därmed är det inte sagt att det som säljs i stånden är hemstickade vantar med kardad ull från laman ute i hagen, för det mesta är det samma saker som man troligtvis hittar i varenda håla över hela världen, märkt med en liten lapp där det står; "Made in China".

Vi letade även efter en klänning till min värdstorasyster, för hennes chilenska student. Hon hittade ingen men i de affärerna vi var, fanns det gulliga äldre damer som blev helt förtrollade av mitt hår. Que hermosa! Una bella chica! Ayayay! En ganska hårt spacklad dam undrade först lite avaktande om jag kom från Los Estados Unidos, men då försäkrade jag henne att nej, jag kommer från Sverige. Varpå jag fick en stor kram och puss, hon babblade glatt på om en bror till henne som bor i Sverige och försökte pracka på mig ett antal klänningar.

Dagens tips: Gå inte över övergångsställena i Chile utan att se dig för. De finns inte där för att bilarna ska stanna, utan bara förvarna om att det kan dyka upp någon.

Today was I and my hostmum and -sister and got my skirt from the tailoress. I like my uniform, it is the traditional type with skirt, kneestockings and jacket, which is used twice a year, but the skirt is striped which makes it more easy. There are examples of schooluniforms, who are looking awful, for example with the colours as yellow and brown, so I'm satisfied with mine. I don't know yet if the meaning with a school uniform, to reduce class distinctions is really working, because I think there are more things than clothes which defines class, but I will return to this issue. You have to let a tailor sew your uniform, or skirt and jacket and I'm shocked over how cheap it was. For my skirt did I pay about 230 crowns, and it was entirely handmade.

While I'm talking about clothes, the atmosphere is much more easy about dressing here, they do care about what they are wearing and being fresch, but it isn't the same pressure as in Sweden.

The citycenter in Rancagua wasn't at all as I had imagined, with broad boulevards and stores with huge glasswindows, at the opposite. Here has the citycenter small roads, where you have to combate with th e heavy traffic. You don't notice how big the city actually is. There are small stores and stalls selling different kind of things, there are shoppingcenters and stores type H&M too, but there is a variation. This doesn't mean that the things whcih are being selled are homemade, from wool of the lama standing in the garden. It is the same stuff, which you can find allover the world, marked with a tiny label, which says "Made in China".

We were also looking for a dress to my big hostsisters graduation. She didn't find one, but in the stores which we visited were always sweet, elderly ladies, who were adored by my hair. Que hermosa! Una bella chica! Ayayay! One of them, with her face plastered with make-up asked suspicious if I were from los Estados Unidos, and I answered; no, I'm from Sweden. I got a huge hug and a big kiss and she told me about her brother who was living in Stockholm, and thereafter tried she to sell a couple of dresses to me.
The tip of the day is: Watch out when you pass a pedestrian crossing, because the cars aren't stopping, the crossing marks are just warning for that there mayby can come someone passing.


2011-07-28 | 23:46:53 | skolan | 0 Kommentarer
Idag har varit en ganska lugn dag, jag sov länge tills jag vaknade, sedan var jag ute och joggade med min värdsyster, eller jag sprang intervaller medan hon joggade. Därefter invigde vi den nybyggda poolen, som är iskall, så det blev bara ett snabbt dopp och därefter kastade vi oss in i en varm dusch.

Igår lärde jag mina värdsystrar att baka kanelbullar, de var mycket populära och de sista blev uppätna idag till frukost, så det lär nog bli en repris. Språket här hemma börjar lossna lite och jag förstår det mesta och kan göra mig förstådd, men mest på det mer basala, var, när hur osv.

Jag ska börja skolan nästa tisdag, vilket känns ganska skönt för då har jag haft lite tid att vänja mig vid språket och acklimatisera mig. Man blir ganska trött när man måste anstränga sig för att förstå allting man hör. Det är inget man tänker på i vanliga fall, men nu kan man inte ens slötitta på tv, utan måste hela tiden försöka binda ihop lätena till ord som bildar en betydelse.

Today has been a quite lazy day, I slept until I awakened. Later went I and my hostsister jogging, or rather I did intervals while she was jogging. After our training did we inaugurate the recently builded pool, which was cold as ice, so it became a quick one.

Yesterday did I learn my hostsisters how to make cinnamon buns, a typical Swedish pastry. They were very popular and the last were finished for breakfast today. I think that there will be more. It is becoming easier understanding the language and I get the most of what is being said and can make me understood, even if it still is very basic. We aren't exactly having philosophic discussions.

I'm going to start school next tuesday, which is going to be fun, because I've had some time to become accustom with the language and rest a little. You become very tired when you have to make an effort to understand everything around you, not only what you hear. In normal case you don't think about that, but now it is not even possible to slump in front of the television, you have to interpret every sound to words, which are making sense.

Spansk bio

2011-07-27 | 16:34:52 | vardagsliv | 0 Kommentarer

Igår kväll var vi (jag och mina värdsystrar) och tittade på den sista delen i Harry Potter serien. Jag hade inte sett alla de tidigare delarna så vi tittade först på dem och nu avslutade vi med att se den sista. De var på engelska med spansk text, man kan välja mellan att titta på den dubbade versionen och den textade versionen här. Det var jättemycket folk på bion ,eftersom det är vinterlov här och titta på bio är ganska billigt och populärt nöje här (att titta på tv i allmänhet är populärt).

Jag tycker filmen var okej. Böckerna var som vanligt mycket bättre, när de gör filmer av bra böcker mister de ofta en dimension och blir "vanliga". Jag tycker att böckerna var jättebra, så läs dem om du inte har gjort det. De passar inte enbart för barn, alla kan läsa dem ;).

Det som jag störde mig på i filmen var att den var så fysisk, det är ju en magisk film, så då tycker jag att krig inte borde vara så handfasta och blodiga. De borde kunna använda sig av den magiska makt de har. Annars var den okej, lite småtråkig men duger för en filmkväll hemma. Ett litet tips, köp inte popcorn här om du inte gillar dem sötade, det verkar omöjligt att äta något (förutom kött) utan MYCKET socker.

We (my hostsisters and I) were at the cinema yesterday evening and watched the last part of Harry Potter. I hadn't seen all of the earlier parts, so first did we watch them and finished with watching the last one. The movie was in spoken English with Spanish subtitles, you can choose here if you want to watch a movie dubbed into Spanish or with subtitles. It was really crowded at the cinema, because it is winter holidays right now and go watching a movie is common and cheap (watching television is in general popular).

I think the movie was okey. The books were as usual much better, when they turn the book into a movie they tend must of the time to loose a dimension and become "normal". I really think the books are great, so read them if you haven't.

What bothered me in the movie was that it was so physical, I think when they have magic they should use it, the war was way to bloody and they fighted to much with their fists instead of with magic. Otherwise was it okey, suitable for the movieevening at home. A little tip, don't buy popcorn if you don't like them sweetned, it is almost impossible to eat something here without MUCH sugar (except meat).


2011-07-26 | 15:37:13 | om Chile | 0 Kommentarer
Igår var vi i stan (Rancagua), Machalí, där jag bor, är bara en förort till Rancagua och skulle registrera mig hos polisen, Chile's motsvarighet till FBI. Man måste registrera sig på sin bostadsort för att göra visumet giltigt. Det som slog mig direkt när vi parkerade var att det var en man som placerade en lapp på vindrutan, och skrev dit tiden, som en mänsklig P-skiva. När vi hade registrerat mig och fått ett dokument som bevis, jag kan inte säga att jag förstod mycket, de pratar fort, så skulle vi åka iväg. Till min förvåning kom nu en annan man springande och slängde ett öga på sin klocka och beräknade sedan kostnaden för parkeringstiden. Min värdmamma betalade och han sprang iväg igen och växlade och gav henne sedan växeln, medan vi satt i bilen och väntade.

Vi fortsatte sedan mot en myndighet som sköter passhanteringen för att skaffa mig ett chilenskt id-kort. När vi kom in genom dörrarna var det fullt med folk, min värdmamma gick till disken och istället för en automat stod där en dam och delade ut nummerlappar. Vi stod en stund och väntade till det var vår tur och sedan registrerade jag alla mina personuppgifter igen och avgav fingeravtryck, namnteckning och foto.

Många arbeten här sköts av människor istället för maskiner, vilket också märktes när vi skulle gå och handla. Min värdmamma tycker det är väldigt viktigt att jag har på mig en ordentlig pyjamas när jag sover istället för min vanliga t-shirt, jag måste ju ha ordentliga kläder på mig om jag ska kliva upp på natten :). Affärerna här är mycket mindre, visserligen finns det köpcentrum också, men för det mesta är det mindre butiker. I varje butik finns det flera expediter till din hjälp och vid provrummen sitter det någon som kontrollerar vad du vill pröva. När man köper något tejpas påsen igen, så att du inte kan lägga i ytterligare varor och detsamma händer med dina påsar när du går in i en affär. Man har väldigt lite tillit till varandra när det gäller ägodelar. Min värdmamma var väldigt noga med att jag skulle hänga min axelremsväska tvärsöver kroppen och alltid bära den framför mig. Men även om jag vet att alla de här "yrken" troligtvis finns på grund av att de här människorna måste försörja sig på något vis, tycker jag det är trevligt att man har mer kontakt med varandra, med människor. Även om de här kontrollsystemen finns för att förhindra stölder kändes det aldrig obehagligt.

Jag trivs väldigt bra i min nya familj, de är väldigt öppna och det känns verkligen som de gör vad de kan för att integrera mig i familjen och att jag ska känna mig välkommen.


2011-07-25 | 15:48:40 | vardagsliv | 0 Kommentarer

Jag fick precis veta vad som har hänt i Oslo. Det finns inte ord för att beskriva hur fruktansvärt det är. Det är helt obegripligt, eller jag tycker iallfall det, hur man kan ta sig rätten att beröva andra människor deras liv, och inte bara dem utan det drabbar ju även alla närstående omkring dem.

Det är hemskt obehagligt när man förstår att sådant kan hända överallt, när som helst. Det är omöjligt att greppa, men man kan ändå sända en tanke till Norge och de drabbade.

I just got to know what happened in Oslo. There exist no words to describe this. It's unbelieveble, or this is at least my opinion, how someone can take the right to deprive someone else it's life, and this is not only striking the ones who got killed, it is also affecting all the persons around, family and friends.
It's very unpleasant when you realease that this can happen to anyone, anywhere. It's impossible for me to understand, compared to my experiences, but we can at least send a thought to Norway and the people, who are striken.

Första mötet

2011-07-25 | 04:52:21 | förberedelser inför året | 0 Kommentarer
Bussen rullade fram längs gatorna i Santiago, bromsade in kraftigt och gasade sedan iväg igen med ett ryck. Genom fönstret flimrade skyskrapor förbi, däremellan fanns ett och annat mer eller mindre fallfärdigt hus med tvätt, i regnbågens alla färger, hängande i fönstren. Längs horisonten sträckte sig Anderna men doldes till stora delar av den täta, gula smogen som låg tät över staden. Bussen svängde tvärt av från motorvägen till en lugnare sidogata, vi befann oss i ett litet, lugnt  villaområde. Med förväntansfull blick sökte jag efter ett hus med YFU's symbol, men kunde inte se något och efter en stund gav jag upp och fortsatte samtalet med grannen i sätet bredvid.

Med ett ryck stannade bussen plötsligt längs en gata vid en inhägnad villa, alla passagerare skyndade sig av bussen och jag följde efter. Stressad såg jag mig omkring. Just det, mina väskor. Jag skyndade runt bussen, men backade snabbt tillbaka från den starkt trafikerade gatan och väntade tills den snälle busschauffören hade plockat fram mina stora väskor. Jag släpade in de två koffertarna (försök aldrig dra två stora rullkoffertar bakom dig, det är inget jag rekommenderar) i huset och ställde dem på den anvisade platsen. Sedan såg jag mig förvirrat om, nu då? Alla, vi vilsna utbytesstudenterna blev snabbt invallade i kontoret, till en stor lokal med en vägg som rörde sig lite, en skiljevägg. Jag satte mig bredvid min kompis och vi började prata, men tystnade snabbt när allt blev stilla omkring oss. Vad skulle hända nu?

Skiljeväggen drogs isär och bakom den satt värdfamiljerna från Santiago med omnejd. Jag såg bara familjerna på första raden eftersom vi satt på golvet, men jag kunde skymta en lugg i bakgrunden som såg bekant ut. En ledare började presentera alla studenterna och efter ett tag förlorade jag intresset, när namnen radades upp.

Plötsligt reste sig en av de namnagivna upp och gick framåt. I publiken rörde sig också något och några personer började röra sig framåt. De möttes på mitten och kramade hjärtligt om flickan, som stod där nervöst leende. De vände sig om och gick gemensamt tillbaka.

Nu höll jag ögonen spänt fästa vid ledaren som rabblade upp våra namn, snart var turen kommen till mig. Jag spände kroppen och gjorde mig beredd att resa mig upp, böjde på benen och rättade till tröjan. "Freija, de Suecia." Jag lämnade kvar ryggsäcken som jag hade planerat och gick fram med ett spänt leende. Halvvägs mötte jag Javi, med luggen. Jag fick en stor och lång kram, sedan böjde jag mig ner och kramade om en knubbig, glad liten pojke, Manolito som snabbt löste sig ur kramen och på snabb spanska frågade "Hablas espanol?" Automatiskt svarade jag förvånat, vad jag hade präntat in under otaliga spanskalektioner "Sí, un poco." Puuh, jag hade klarat det. Jag blev varmt mottagen av resten av familjen, Mama Veronika, en äkta madre som hela tiden har familjens väl och ve för ögonen och Papa Manuel, med ett varmt leende i ansiktet. Längst bak stod Paula, min äldre värdsyster och gav mig en stor kram, även hon.

Början på slutet

2011-07-22 | 23:12:13 | förberedelser inför året | 0 Kommentarer

Imorgon ska jag få träffa min värdfamilj för första gången!!! Det kommer bli jättespännande. Jag har ju bara sett några foton och haft lite kontakt med mina värdsystrar på fb så det ska bli roligt att träffa dem i verkligheten. Jag undrar lite vad jag kommer göra för intryck på dem.

Det har varit jättekul här och det är ett härligt gäng och schysta ledare men det känns som man hänger lite mitt emellan, innan man får komma fram till sin slutgiltiga destination och komma fram på "riktigt". Annars har det varit ganska nyttigt att ha det här förberedelselägret för innan har man fått mer generell information och nu har vi fått veta mer om de chilenska traditionerna och kulturen.

Vi bor på ett trevligt hotell uppe i bergen, med pool och god mat. Nu ska vi ha en lektion i Cueca, en typisk chilensk dans som dansas överallt, så det ska bli jättekul. Dansa överhuvudtaget är ganska populärt här och jag gillar musiken också, den är svängig och det är nästan omöjligt att stå still och inte sjunga med när du hör den.

Chile har samma elektriska spänning som vi har i Europa, men irriterande nog kan man inte använda tjockare kontakter, och jag tog inte med min tunnare kontakt till min dator eftersom jag hade kollat upp att det skulle vara likadant, så nu måste jag köpa en adapter, vilket inte är så lätt att hitta i en chilensk småstad upp i bergen (lever på en lånad mac-sladd just nu).

Tomorrow I will meet my hostfamily for the first time!!! I'm so excited. I've just seen a few pictures of them and chated a little with my hostsisters on fb, so I'm really looking forward to meet them in real life. I wonder what they are going to think about me.

It has been nice here I've met many people, the leaders are soft but it's kind of a hanging in between. I would like to arrive to my final destination, to land. But the camp has been very helpful, I have learned a lot of new stuff about Chile and the Chilean culture, to make the culture clashes so smouth as possible.

We live in a nice hotel up in the moutains with pool and good food. Now we are going to have a lesson in Cueca, a traditional dance in Chile. It is  going to be fun. I like the Chilean music, it's swingy, so you can't keep sitting there when you hear it.

It's a little bit anoying that I forgot my smaller contact to my computer, so I can't plug it in. I have to buy an adapter, but it isn't so easy to find one in this small city.  I have to wait until we are going to Santiago.


2011-07-22 | 04:24:28 | förberedelser inför året | 0 Kommentarer

40 stycken utbytingar från hela världen (eller snarare till största delen från Tyskland och övriga Europa) är en trevlig skara människor. Jag trodde att när jag lämnade Kastrup nu till största delen skulle få användning för spanska och lite engelska då och då, men där misstog jag mig rejält. Eftersom de flesta kommer från Tyskland eller ett tyskspråkigt land pratar större delen tyska, det finns några skandinaver som man kan prata svenska med och annars är umgängesspråket här engelska, men lokalbefolkningen, eller chilenare i allmänhet kan bara spanska. Jag har aldrig använt så många språk samtidigt, så det börjar bli lite härdsmälta uppe i hjärnkontoret, men det faller nog på plats så småningom.
Annars är vädret underbart här, sol och 10-15 grader på dagarna och då är det vinter. Jag längtar till sommaren...
Vi bor på ett hotell upp i bergen och pratar, äter och har lite andra aktiviteter däremellan. Jag börjar undra lite hur jag kommer se ut när jag kommer tillbaka, för vi serveras sötad frukost, kaffe (med kakor), tre rätters till både lunch och kvällsmat, men en av ledarna sa att hemma brukade de äta mer "normalt" även om de fortfarande äter väldigt mycket.

40 exchange students from all over the world (or rather the biggest part are from Germany and the rest of the Europe) is a nice mix of people. I thought that when I left Kastrup I would ony speak Spanish from now on, but it turned out that I was really wrong. Because the most of the people are from Germany or can talk German and there are some who understands Swedish and all of the are speking English, except the local people, in general the Chileans don't talk so much English. I have never used so many languages at the same time, so my head is a little confused right now, but I think it well turn out alright.
Otherwise it's the weather is nice here, it's winter and sunny and about 10-15 degrees. Not really like the Swedish one. I am looking forward to the summer...
We live in a hotel, up in the moutains and we chat a lot with eachother, eat much and are having some activities in between. I'm wondering how I'm going to look like when I'm coming back, after all this eating. Sweet things like cakes to every meal and three courses for lunch and dinner. But one of the leaders said that usually they eat more easy at home but still they eat very much food.


2011-07-20 | 23:27:29 | förberedelser inför året | 1 Kommentarer

Äntligen framme!!! Har lite lätt jetlag. Klockan är bara fem här, vilket innebär att klockan är tolv hos er. Jag = trött. Jag åkte med tåg till Kastrup och sedan flög jag till Madrid, och därifran till Santiago, en nätt flygtur på cirka 13 timmar men som tur kunde man sova under större delen resan efterson vi lyfte klockan tolv. Naiv som jag var förväntade jag mig breda stolar, som man kunde fälla tillbaka till sängar, men de var precis lika smala som vanligt och klockan halv tre på natten började de servera kvällsmat. Då snusade jag sött.

Nu befinner jag mig i en liten stad en timme nordväst från Santiago, på ett hotell för ett förberedelseläger med alla andra från hela världen som ska stanna i Chile under det här året. På flygplatsen fick vi avnjuta en frukostbuffé, som mer liknande den största uppställningen med kakor och tårtor som jag någonsin sett. Chilensk frukost? Som tur fanns det även omelett för de som önskade.

Nu måste jag sticka för vi ska ha vår första lära känna träff :p

Bye, bye

Finally I've landed in Chile and got a computer with Internet. The trip was quite long. First I went with the train to Kastrup, and from there I flew to Madrid where I changed to the plane for Santiago. A short flight that took about 13 hours. I thought that during long flights it is costumary that the plane has bigger seats, that you easy can turn to a bed, but I was totally wrong. The seats were smaller than small as usual, and it didn't matter how you sat/lie down. it was impossible to sleep comfortable. We left twelve o'clock in the night and three o'clock the dinner was served! I didn't eat anything, I was working on my beautysleep ;). On the other hand I could sleep during nearly the entire flight.

Now I'm in a small Chilean city, situated northwest from Santiago, Olmue. Here are we (the students from all over the world coming to Chile for one year) having the Orientation Camp before we're travelling to our hostfamilies. The city is very beautiful, situated in the moutains.

When we had arrived we went to a reastaurant to eat some breakfast the only thing I could see was a table filled with cakes of all kind of types. Chilean breakfast? Fortunately it was possible to get a freshmade omelett if you wished.

Now I'm a little bit of tired because of the jetlag, the time at home is two o'clock, so I need to get some sleep for the exiting day tomorrow.


På väg

2011-07-19 | 12:46:08 | förberedelser inför året | 0 Kommentarer

Nu har jag tagit första steget, eller rättare sagt åkt första biten på vägen mot Chile. Sitter på tåget nu och väntar på att komma in på stationen i Lund, på väg mot Kastrup. Det har börjat pirra rätt rejält i magen nu. Jag har sagt hejdå till familjen på stationen. Det gick så fort, först åt vi frukost i lugn och ro, tog några bilder och så var plötsligt tåget där och jag skulle kliva på. På ett ögonblick hade jag kånkat upp väskorna på tåget och de försvann bort i fönstret. Några snabba kramar känns ganska futtigt när man ska vara iväg i ett helt år.

Now I have made the first step on my way to Chile, or rather gone by train. I'm sitting on the train and I'm begining to realize the real meaning of the phrase "having butterflies in my stomach", which I've read so many times but didn't really understand. At the trainstation I said goodbye to my family and my grandma. Everything went so fast, first we sat and ate peacefully breakfast and took some pictures and in the next moment was the train pulling in at the platform and I had to get on, with all my bags. In no time I was sitting in the train trying to understand that I wont see my family for about a year. Anyway, this is going to be the time of my life, even if it is going to be hard sometimes.

Förflytta sig runt halva jordklotet för ett år i Chile...

2011-07-18 | 09:26:49 | förberedelser inför året | 1 Kommentarer
Det är precis vad jag ska göra om precis ett dygn. Det börjar kännas ganska verkligt nu. Scary. Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå att jag ska vara borta hemifrån under ett helt år och inte träffa varken familj eller vänner. Men visst låter det otroligt spännande att åka utomlands ett år för att bo i ett främmande land och uppleva en helt ny kultur?
Jag heter Freija och är 16 år. Fram tills nu har jag gått på naturvetenskaplig linje i Kalmar, även om jag egentligen bor utanför Nybro med min familj på en gård.
Idéen om att vara utbytesstudent under ett år är inte direkt något infall som jag fick, utan det är något som jag har funderat länge på. Jag har alltid varit genuint intresserad av omvärlden, att bo i en värdfamilj och uppleva en annan kultur på "riktigt" har alltid lockat mig och nu ska det äntligen bli verklighet.
Någon gång innan jul insåg jag att det som jag hela tiden gått och funderat på, men skjutit framför mig, att det var nu eller aldrig det gällde. Det är ju lite trassligare att som 35- åring bosätta sig hos en familj och bli en del av den. Första halvåret på gymnasiet hade avverkats i rasande fart och det kändes som att innan jag visste ordet av skulle jag vara hemma igen, även om ett år såklart är en lång tid.
Alltså tog jag mitt beslut och lade fram min plan för mina föräldrar, som när de förstod att jag verkligen ville det här stöttade mig helhjärtat. Nu kunde jag fy lla i min ansökan till YFU och skicka iväg den. Jag hade kollat runt och jämfört de olika organisationerna med varandra och det kändes tryggast med en ideell organisation som hade ett välplanerat utbytesår med många läger och lång erfarenhet (de finns i Chile sedan 1963),  och som dessutom hade frikostiga stipendier.
Nu gick allt väldigt fort eftersom det var precis innan jul och de ville ha allt klart innan jullovet. Jag blev intervjuad, för att de skulle få veta vad jag var för en filur, om jag insåg vad jag gav mig inpå (vilket man nog omöjligt kan göra) och att jag verkligen var motiverad att genomföra utbytet, så att det inte var mina föräldrar som var drivande osv.
Strax efter nyår fick jag det efterlängtade beskedet jag hade blivit antagen till YFU's utbytesprogram i Chile. Hemma väntade en tjock bibba med papper som skulle fyllas i och skrivas under. Äventyret hade bara börjat.
Puuh! Nu orkar jag inte skriva mer, så fortsättning följer någon annan gång ;).
Kram på er alla!

This is exactly what I'm going to do in 24 hours. It starts to feel quite real now. Scary. I have still very hard to understand that I'm going to be away from my home under a entire year, and neither meet family nor friends. But doesn't it sound incredible exciting to be abroad for a year to live in a unfamiliar country and experience a new culture?
My name is Freija and I'm 16 years old. I have attended the scienceprogram in Kalmar until now, and I'm actually living outside Nybro with my family on a farm.
The idea about being a exchange student wasn't just a thought, which I got, it is something which I've been thinking about for a long time. I've always been intrested in what is happening around the world, and to live in a hostfamily and experience a culture for "real" seems as the perfect way and is now going to be true.
I did realize sometime before christmas that this what I had been thinking of all the time, but continued to push forward, that it was now or never. It is a little bit harder at the age of 35, to live in a family as a additional daughter of the family. The first half year of the gymnasium had been absolved i n no time, and it seemed to m e that in a moment should the year be passed, even if a year of course is a long time.
I took the desicion and talked to my parents about my plan, they weren't unrestrained positive to my proposal, but when the were convinced that this was what I really wanted did they support me entirely. Now could I finally fill in my application to YFU and send it to them. I had scanned they choice of organisations for exchanges and they seemed to be the best to me. It feels safe to travel with a non-profit association, which has a well planned exchangeyear with many camps and a long experience (they have been in Chile since 1963), and furthermore had generous schoolarships. After then went everythin very fast, because it was right before christmas and they wanted to be finished with my application before the vacations. I got interviewed, because they wanted to know which fellow I was, if I realized what it was I was going to do (which is impossbile to imagine) and if I was motivated to endure the exchange, if this wasn't something that my parents wanted me to do, aso.
A short time after New Year did I got the longed for desicion, I had been accepted to the exchange program to Chile. At home waited a huge bundle of paper to be filled in by me. The adventure had begun.
Puuh! I'm to tired to write anymore now. To be continued.