Centrum


Idag var vi och hämtade min kjol hos en skräddare (kvinnlig, för det heter väl inte skrädderska). Min skoluniform är väldigt fin tycker jag, den traditionella typen med kjol, strumpor och kavaj, som används två gånger om året, men kjolen är randig vilket lättar upp hela intrycket. Det finns vissa anskrämliga exemplar på skoluniformer i exempelvis gult och brunt osv, så jag är nöjd med min. Jag vet inte om ansatsen att minska klasskillnader och liknande med en skoluniform fungerar, för jag tror att sådant inte bara sker genom vilka kläder man bär, men jag får återkomma kring det. Skoluniformen skräddarsys, eller kjol och kavaj iallfall och jag är helt chockad över hur billigt det var. För min kjol betalad jag cirka 230 kronor, och den var helt handsydd.

Apropå kläder är det en mycket mer avslappnad stämning kring det här, man bryr sig visserligen om hur man ser ut och att man är fräsch, men det är inte alls samma hysteri. Det är ganska skönt tycker jag.
Stadscentrumet i Rancagua var inte alls vad jag är van vid med stora, öppna boulevarder med flaschiga affärer, som har enorma, glänsande skyltfönster, inte. Här var det små, vindlande gator med små butiker, stånd som sålde diverse småsaker. Visst finns det affärer modell H&M men det finns en variation på butikerna. Därmed är det inte sagt att det som säljs i stånden är hemstickade vantar med kardad ull från laman ute i hagen, för det mesta är det samma saker som man troligtvis hittar i varenda håla över hela världen, märkt med en liten lapp där det står; "Made in China".

Vi letade även efter en klänning till min värdstorasyster, för hennes chilenska student. Hon hittade ingen men i de affärerna vi var, fanns det gulliga äldre damer som blev helt förtrollade av mitt hår. Que hermosa! Una bella chica! Ayayay! En ganska hårt spacklad dam undrade först lite avaktande om jag kom från Los Estados Unidos, men då försäkrade jag henne att nej, jag kommer från Sverige. Varpå jag fick en stor kram och puss, hon babblade glatt på om en bror till henne som bor i Sverige och försökte pracka på mig ett antal klänningar.

Dagens tips: Gå inte över övergångsställena i Chile utan att se dig för. De finns inte där för att bilarna ska stanna, utan bara förvarna om att det kan dyka upp någon.



Today was I and my hostmum and -sister and got my skirt from the tailoress. I like my uniform, it is the traditional type with skirt, kneestockings and jacket, which is used twice a year, but the skirt is striped which makes it more easy. There are examples of schooluniforms, who are looking awful, for example with the colours as yellow and brown, so I'm satisfied with mine. I don't know yet if the meaning with a school uniform, to reduce class distinctions is really working, because I think there are more things than clothes which defines class, but I will return to this issue. You have to let a tailor sew your uniform, or skirt and jacket and I'm shocked over how cheap it was. For my skirt did I pay about 230 crowns, and it was entirely handmade.

While I'm talking about clothes, the atmosphere is much more easy about dressing here, they do care about what they are wearing and being fresch, but it isn't the same pressure as in Sweden.

The citycenter in Rancagua wasn't at all as I had imagined, with broad boulevards and stores with huge glasswindows, at the opposite. Here has the citycenter small roads, where you have to combate with th e heavy traffic. You don't notice how big the city actually is. There are small stores and stalls selling different kind of things, there are shoppingcenters and stores type H&M too, but there is a variation. This doesn't mean that the things whcih are being selled are homemade, from wool of the lama standing in the garden. It is the same stuff, which you can find allover the world, marked with a tiny label, which says "Made in China".

We were also looking for a dress to my big hostsisters graduation. She didn't find one, but in the stores which we visited were always sweet, elderly ladies, who were adored by my hair. Que hermosa! Una bella chica! Ayayay! One of them, with her face plastered with make-up asked suspicious if I were from los Estados Unidos, and I answered; no, I'm from Sweden. I got a huge hug and a big kiss and she told me about her brother who was living in Stockholm, and thereafter tried she to sell a couple of dresses to me.
The tip of the day is: Watch out when you pass a pedestrian crossing, because the cars aren't stopping, the crossing marks are just warning for that there mayby can come someone passing.


Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (visas ej)

Hemsida/Blogg:

Kommentar:

RSS 2.0