Igår tillbringade jag hela dagen tillsammans med en hord med småbarn. Jag och Linda var med avstånd de äldsta, bortsett från medföljande föräldrar och lärare. Vi bestämde oss nämligen för att åka till MIM, ett interaktivt museum som förverkligar och åskådliggör vad du lär dig på fysiklektionerna. Det var jätteroligt! Vi kollade bland annat på 3D bio, testade balansen, cyklade och kunde se hur vårt skelett rörde sig, tittade i olika speglar och glas, fick se exempel på olika fysiska lagar och lurade vår syn med olika bilder och mönster. Betydligt roligare och intressantare än att gå på historiska museet, även för vuxna, som även förstår mer den vetenskapliga bakgrunden till experimenten. Man borde göra fler sådana museer, mycket intressantare och man förstår bättre än att läsa ett A4-papper bredvid varje objekt.

Oooh! Nu börjar jag bli väldigt fixerad vid tiden. Den bara rinner iväg och jag känner mig som en gamling som gnäller om hur åren går fortare och fortare och till slut bara springer iväg. Nu är det bara tre otroligt korta veckor kvar av ett (nästan) helt långt år. Det känns lite blandat, för jag vill verkligen komma hem; träffa familj och vänner, börja och avsluta skolan på riktigt och återvända till Sverige. Jag trivs jättebra här och har verkligen hittat människor som jag har kära och som har mig kär (tror jag iallafall), men jag trivs trots allt bäst i Sverige, eller Europa, eller det som jag minns som Sverige. Det kan ju vara en oväntad vändning, att jag kommer tillbaka och inser att det Sverige som jag tänker på inte finns. Kanske till och med att det är Chile som är det land där jag vill tillbringa mitt liv, eller närmaste åren åtminstone. Jag skulle vilja ta med alla de som betyder så himla mycket för mig, fylla ett flygplan och ta med dem hem till Sverige. Under det här året har jag kommit nära människor på ett sätt som är helt otroligt med tanke på den ändå så korta tiden som jag har bott här.

Förra veckan var jag återigen i Olmué. Denna gång var det ett avslutnings- och återanpassningsläger inför hemresan. Det var jättetrevligt att utbyta erfarenheter med de andra utbytesstudenterna, varav jag inte hade sett många på nästan ett år och jämföra sina erfarenheter. Först var jag väl, är fortfarande, lite skeptisk till om aktiviteterna gjorde min återanpassning till "verkligheten" så hemskt mycket enklare, men jag blev iallafall tvingad att tänka efter och reflektera över mitt år. Jag tror att när jag kommer hem det är först då som jag kan dra några definitiva slutsatser på hur jag har förändrats och utvecklats under mitt utbyte. För då kommer jag tillbaka till samma, ett liknande, liv som jag hade innan, innan jag "transformerades" och blev utbyting, men jag kommer aldrig veta vad som beror på utbytet och vad som hade förändrats ändå, eller vem jag skulle varit om jag inte hade åkt till Chile.