Första mötet
Bussen rullade fram längs gatorna i Santiago, bromsade in kraftigt och gasade sedan iväg igen med ett ryck. Genom fönstret flimrade skyskrapor förbi, däremellan fanns ett och annat mer eller mindre fallfärdigt hus med tvätt, i regnbågens alla färger, hängande i fönstren. Längs horisonten sträckte sig Anderna men doldes till stora delar av den täta, gula smogen som låg tät över staden. Bussen svängde tvärt av från motorvägen till en lugnare sidogata, vi befann oss i ett litet, lugnt villaområde. Med förväntansfull blick sökte jag efter ett hus med YFU's symbol, men kunde inte se något och efter en stund gav jag upp och fortsatte samtalet med grannen i sätet bredvid.
Med ett ryck stannade bussen plötsligt längs en gata vid en inhägnad villa, alla passagerare skyndade sig av bussen och jag följde efter. Stressad såg jag mig omkring. Just det, mina väskor. Jag skyndade runt bussen, men backade snabbt tillbaka från den starkt trafikerade gatan och väntade tills den snälle busschauffören hade plockat fram mina stora väskor. Jag släpade in de två koffertarna (försök aldrig dra två stora rullkoffertar bakom dig, det är inget jag rekommenderar) i huset och ställde dem på den anvisade platsen. Sedan såg jag mig förvirrat om, nu då? Alla, vi vilsna utbytesstudenterna blev snabbt invallade i kontoret, till en stor lokal med en vägg som rörde sig lite, en skiljevägg. Jag satte mig bredvid min kompis och vi började prata, men tystnade snabbt när allt blev stilla omkring oss. Vad skulle hända nu?
Skiljeväggen drogs isär och bakom den satt värdfamiljerna från Santiago med omnejd. Jag såg bara familjerna på första raden eftersom vi satt på golvet, men jag kunde skymta en lugg i bakgrunden som såg bekant ut. En ledare började presentera alla studenterna och efter ett tag förlorade jag intresset, när namnen radades upp.
Plötsligt reste sig en av de namnagivna upp och gick framåt. I publiken rörde sig också något och några personer började röra sig framåt. De möttes på mitten och kramade hjärtligt om flickan, som stod där nervöst leende. De vände sig om och gick gemensamt tillbaka.
Nu höll jag ögonen spänt fästa vid ledaren som rabblade upp våra namn, snart var turen kommen till mig. Jag spände kroppen och gjorde mig beredd att resa mig upp, böjde på benen och rättade till tröjan. "Freija, de Suecia." Jag lämnade kvar ryggsäcken som jag hade planerat och gick fram med ett spänt leende. Halvvägs mötte jag Javi, med luggen. Jag fick en stor och lång kram, sedan böjde jag mig ner och kramade om en knubbig, glad liten pojke, Manolito som snabbt löste sig ur kramen och på snabb spanska frågade "Hablas espanol?" Automatiskt svarade jag förvånat, vad jag hade präntat in under otaliga spanskalektioner "Sí, un poco." Puuh, jag hade klarat det. Jag blev varmt mottagen av resten av familjen, Mama Veronika, en äkta madre som hela tiden har familjens väl och ve för ögonen och Papa Manuel, med ett varmt leende i ansiktet. Längst bak stod Paula, min äldre värdsyster och gav mig en stor kram, även hon.
