Förflytta sig runt halva jordklotet för ett år i Chile...
Det är precis vad jag ska göra om precis ett dygn. Det börjar kännas ganska verkligt nu. Scary. Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå att jag ska vara borta hemifrån under ett helt år och inte träffa varken familj eller vänner. Men visst låter det otroligt spännande att åka utomlands ett år för att bo i ett främmande land och uppleva en helt ny kultur?
Jag heter Freija och är 16 år. Fram tills nu har jag gått på naturvetenskaplig linje i Kalmar, även om jag egentligen bor utanför Nybro med min familj på en gård.
Idéen om att vara utbytesstudent under ett år är inte direkt något infall som jag fick, utan det är något som jag har funderat länge på. Jag har alltid varit genuint intresserad av omvärlden, att bo i en värdfamilj och uppleva en annan kultur på "riktigt" har alltid lockat mig och nu ska det äntligen bli verklighet.
Någon gång innan jul insåg jag att det som jag hela tiden gått och funderat på, men skjutit framför mig, att det var nu eller aldrig det gällde. Det är ju lite trassligare att som 35- åring bosätta sig hos en familj och bli en del av den. Första halvåret på gymnasiet hade avverkats i rasande fart och det kändes som att innan jag visste ordet av skulle jag vara hemma igen, även om ett år såklart är en lång tid.
Alltså tog jag mitt beslut och lade fram min plan för mina föräldrar, som när de förstod att jag verkligen ville det här stöttade mig helhjärtat. Nu kunde jag fy
lla i min ansökan till YFU och skicka iväg den. Jag hade kollat runt och jämfört de olika organisationerna med varandra och det kändes tryggast med en ideell organisation som hade ett välplanerat utbytesår med många läger och lång erfarenhet (de finns i Chile sedan 1963), och som dessutom hade frikostiga stipendier.
Nu gick allt väldigt fort eftersom det var precis innan jul och de ville ha allt klart innan jullovet. Jag blev intervjuad, för att de skulle få veta vad jag var för en filur, om jag insåg vad jag gav mig inpå (vilket man nog omöjligt kan göra) och att jag verkligen var motiverad att genomföra utbytet, så att det inte var mina föräldrar som var drivande osv.
Strax efter nyår fick jag det efterlängtade beskedet jag hade blivit antagen till YFU's utbytesprogram i Chile. Hemma väntade en tjock bibba med papper som skulle fyllas i och skrivas under. Äventyret hade bara börjat.
Puuh! Nu orkar jag inte skriva mer, så fortsättning följer någon annan gång ;).
Kram på er alla!
This is exactly what I'm going to do in 24 hours. It starts to feel quite real now. Scary. I have still very hard to understand that I'm going to be away from my home under a entire year, and neither meet family nor friends. But doesn't it sound incredible exciting to be abroad for a year to live in a unfamiliar country and experience a new culture?
My name is Freija and I'm 16 years old. I have attended the scienceprogram in Kalmar until now, and I'm actually living outside Nybro with my family on a farm.
The idea about being a exchange student wasn't just a thought, which I got, it is something which I've been thinking about for a long time. I've always been intrested in what is happening around the world, and to live in a hostfamily and experience a culture for "real" seems as the perfect way and is now going to be true.
I did realize sometime before christmas that this what I had been thinking of all the time, but continued to push forward, that it was now or never. It is a little bit harder at the age of 35, to live in a family as a additional daughter of the family. The first half year of the gymnasium had been absolved i
n no time, and it seemed to m
e that in a moment should the year be passed, even if a year of course is a long time.
I took the desicion and talked to my parents about my plan, they weren't unrestrained positive to my proposal, but when the were convinced that this was what I really wanted did they support me entirely. Now could I finally fill in my application to YFU and send it to them. I had scanned they choice of organisations for exchanges and they seemed to be the best to me. It feels safe to travel with a non-profit association, which has a well planned exchangeyear with many camps and a long experience (they have been in Chile since 1963), and furthermore had generous schoolarships. After then went everythin very fast, because it was right before christmas and they wanted to be finished with my application before the vacations. I got interviewed, because they wanted to know which fellow I was, if I realized what it was I was going to do (which is impossbile to imagine) and if I was motivated to endure the exchange, if this wasn't something that my parents wanted me to do, aso.
A short time after New Year did I got the longed for desicion, I had been accepted to the exchange program to Chile. At home waited a huge bundle of paper to be filled in by me. The adventure had begun.
Puuh! I'm to tired to write anymore now. To be continued.
Love!
giulia
vad glad att dina föräldrar stöttade dig !
min dröm var alltid att plugga nere i chile, där kämpar människorna för att gå i skolan och jag ville byta atmosfär, sverige har ju inte så många ambitiösa elever
