una moneda, una moneda, una moneda, una monedita...
Klockan sju imorse flög jag upp ur sängen efter att ha försovit mig, min sömnklocka har redan ställt om sig på lovtid. Jag var tvungen att stiga upp tidigt idag, för att jag och några kompisar från skolan skulle hjälpa till och samla in pengar till en kristen hjälporganisation, Hogar de Christo.
Vi kom fram till kontoret, blev tilldelade västar och bössor och sedan begav sig min grupp mot det statliga sjukhuset. Visst fanns det en hel del otrevligt folk, men de var betydligt mer generösa än när jag har gått på stan för Amnesty i Sverige. Det som förvånar mig är att det är inte de i fina kostymer som skänker mest, utan gubben som går och sopar gatan. Sedan började en trevlig kvinna prata med mig och det visade sig att hon arbetade som tandläkare på sjukhuset och också hade en son som var utbytesstudent, så det slutade med att hon tog med mig in på sjukhuset för att be om donationer och jag gick därifrån med en tyngre bössa och hennes namn och nummer om jag skulle behöva hjälp, eller bara vilja komma förbi på en fika.
Framåt lunch värkte min arm under tyngden av bössan och solen stekte på ordentligt. Då begav vi oss tillbaka mot kontoret.
Translation -
At seven o'clock this morning did I jump up from my bed, because I had overslept myself, my clock had already changed to vacationtime. I had to get up early today, because a few friends from school and I were going to help and gather money for a christian charityorganisation, Hogar de Christo.
We arrived to the office, got our waistcoats and collection boxes, and then did my group go to the public hospital. Yes there were several rude persons, but they were considerably more generous compared to when I've done the same for Amnesty in Sweden. What surprises me is that it isn't the one in a fine costume who donate the greatast amount, is the old man, going and sweeping the street.
At lunchtime did my arm hurt under the weight of the box and the sun was broiling, so then did we return to the office.
Vi kom fram till kontoret, blev tilldelade västar och bössor och sedan begav sig min grupp mot det statliga sjukhuset. Visst fanns det en hel del otrevligt folk, men de var betydligt mer generösa än när jag har gått på stan för Amnesty i Sverige. Det som förvånar mig är att det är inte de i fina kostymer som skänker mest, utan gubben som går och sopar gatan. Sedan började en trevlig kvinna prata med mig och det visade sig att hon arbetade som tandläkare på sjukhuset och också hade en son som var utbytesstudent, så det slutade med att hon tog med mig in på sjukhuset för att be om donationer och jag gick därifrån med en tyngre bössa och hennes namn och nummer om jag skulle behöva hjälp, eller bara vilja komma förbi på en fika.
Framåt lunch värkte min arm under tyngden av bössan och solen stekte på ordentligt. Då begav vi oss tillbaka mot kontoret.
Translation -
At seven o'clock this morning did I jump up from my bed, because I had overslept myself, my clock had already changed to vacationtime. I had to get up early today, because a few friends from school and I were going to help and gather money for a christian charityorganisation, Hogar de Christo.
We arrived to the office, got our waistcoats and collection boxes, and then did my group go to the public hospital. Yes there were several rude persons, but they were considerably more generous compared to when I've done the same for Amnesty in Sweden. What surprises me is that it isn't the one in a fine costume who donate the greatast amount, is the old man, going and sweeping the street.
At lunchtime did my arm hurt under the weight of the box and the sun was broiling, so then did we return to the office.
