Utsikten


Idag var jag ute och joggade med min värdsyster som cyklade. Det var strålade solsken efter att det hade regnat hela dagen igår. Utsikten är fantastisk härifrån då, ovan är bildbeviset. Det finns en stor väg från Rancagua, ut till förorten Machlí, där jag bor. Den vägen brukar jag jogga längs. Det är inte uppbyggt så som i Sverige att det finns många olika vägar till samma ställe, utan det är en huvudväg, med gator som går ut till varje villaområde, en del av dem avspärrade med stora murar och grindar. Min gissning är att man har byggt många hus här på en gång, och alltså har kunnat planera allt väldigt effektivt. I varje villaområde finns det ett urval av husmodeller med samma färg och design, som husägarna sedan har kunnat välja. Alla hus häromkring är relativt nybyggda och min värdsyster berättade att under den stora jordbävningen för två år sedan så satt de skräckslagna i huset medan allt skakade, lamporna svängde och saker föll ur hyllorna, men huset skadades inte alls mer eller mindre. Däremot inne i stan, där det finns äldre hus, så ramlade en del av dem ner och andra blev mer eller mindre påverkade, vilket man fortfarande kan se när man är inne i centrum, på en del av husen är putsen delvis borta och husen ser lite sneda ut.



Det jag kan sakna lite är avståndet till naturen, vilket jag aldrig har tänkt på. I städer brukar det inte allt för långt bort ofta finnas parker eller skogsområden, men här är alla områden inhängnade eller ligger långt bort. Var jag bor finns det villakvarter och åkrar, med höga stängsel kring. Vill man komma ut i naturen måste man ta bilen och åka en bra bit bort. Det blir så komplicerat. Allemansrätten är inte särskilt etablerad här. Det är nog konsekvensen av när man planerar upp städer mitt i ingenstans, sådana värden trängs undan av rationalisering. De som sitter och ritar på ett kontor lever inte själva i den verklighet som de planerar. Det som förvånade mig, eftersom man är väldigt bilberoende här är att det finns jättemycket bussar här som går hela tiden, så jag är inte beroende av att få skjuts om jag vill ta mig någonstans.


I was out running today with my hostsister, who was riding her bike. It was beaming sunshine, because it has been raining the entire day yesterday. The view of the mountains was fantastic, above is the proof. The road which I use to run along is the main road from Rancagua to Machalí, the only one. It is not like in Sweden where there are many roads, winding to the same place. Here exists the road, with side-roads to the residental districts, some of them closed of with high walls and gates. My guess is that this area has been builded up at once and everything could be planned. In every district is there a selection of different models of houses, with same colours and design, of which the houseowners und choose there favourite. All houses in this area are relatively new and my hostsister told me that they sat paralysed of fear, while everything was shaking, the lamps were swinging and their things fell down from the shelves during the earthquake for about two years ago, but the house was undamaged. On the other hand, there it is a lot of older houses, so did some of them collapse or were seriously effected, which you still notice when you are in town. There are quite many houses where the plaster is partly damaged or the houses are a little bit warped.

What I'm missing here is the distance to the nature, which I've never noticed. In cities too, is the way to parks and areas with forrests not far away, but here is everything surrounded by a fence or is far away. There are only houses and fields fenced with wire. If you want to c ome out in the nature you have to take the car and drive a while. Everything get's so complicated then. The legal right of acess to open country is not so established here. I think these are the consequences when you build up cities in the middle of nowwhere planned by people who aren't living in the reality, which they are planning. Soft values have to give p lace for rationalization. What surprised me, because this is a very cardepending society, is that there are a very well extended public transports. It is good, because then I wont be that depending of my hostparents ability to drive me anywhere.

PS. I've translated the first text in English. DS.

 

Mika

Hej Freija!

Det är Mikaela från ju-jutsun vi gick på för x antal år sedan. Det var så synd att vi förlorade kontakten :(

Vad har du gett dig in i, haha. Det låter väldigt spännande att åka till Chile och jag blir nästan sugen på att åka någonstans jag med, men bara nästan...

Ville bara du skulle veta att jag kommer fortsätta följa dina äventyr i Chile, så plz fortsätt skriv så flitigt som du gjort hittills!! :)



Kramar Mika!!

2011-08-03 | 01:08:25


Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (visas ej)

Hemsida/Blogg:

Kommentar:

RSS 2.0