Senaste tiden har vår klass ganska frekvent varit nere i inspektorns rum (han som sköter pappersexercisen med exempelvis frånvaron och påpekar om en elev inte följer klädkoden), för förseningar, att de stör på lektionerna och inte har med sig de underskrifter som de ska ha med sig. Då måste man gå ner till lärarkorridoren, inställa sig hos inspektorn, som noterar ens namn och om det är mer graverande även skickar med en lapp till föräldrarna. Man får även med sig en lapp som bevis till läraren, som undervisar för ögonblicket.

Jag var för övrigt också där nere för första gången idag, efter att vår mattelärare kom tidigt och stängde dörren mitt framför näsan på oss, så det var bara att traska nerför trappan, inställa sig hos inspektorn och ta med ett kvitto tillbaka.

Tillbaka till ålderskänningarna, jag blir ibland trött på min jämnåriga, när de håller på och bara slösar tid, som exempelvis när läraren står och väntar på att alla ska tystna så att vi kan sluta, så kan vissa inte hålla käften och så får man stå där en kvart extra, istället för att de är tysta i en minut och så kan vi gå. Vi är allihop runt sjutton år, det vill säga nästan vuxna. Likadant under lektionerna om de väljer att leka bort dem är det deras val, men jag vill lära mig något och föredrar att utnyttja tiden i skolan med lärarhjälp och vara ledig sedan, än att sitta hemma dubbel så lång tid. Visst är det trist att det man gör nu påverkar hela ens framtid, men så ser verkligheten ut och det får man förhålla sig till. Med det menar jag inte att man ska plugga ihjäl sig och aldrig ha kul och njuta av livet, men man kan tänka sig för lite mer. När och var man gör vad.